Hordaland Kunstsenter

Linus:

Jag tycker vi skall förändra världen, hoppas du inte tycker det är en alltför ambitiös målsättning ...Vi måste börja med att tänka om grunderna för utställningsproduktion. Du vet hur vi håller på. Ser utställningar, läser texter, går på seminarier och gör ateljébesök. Kan vi inte glömma allt det där för ett slag?

Jag läste förresten Aldous Huxley igår. Han skriver: Konsten är, antar jag, bara för nybörjare eller sådana helhjärtade slöfockar som en gång för alla beslutat nöja sig med surrogat för Sådantvarandet. De bryr sig mer om symbolerna än deras betydelse, de fäster sig mera vid det elegant komponerade receptet än vid själva måltiden.

Mitt förslag är att vi struntar i receptet den här gången om du tillåter metaforiken. Jag tänker på ett antal verk jag stött på genom åren, av Ylva Oglands pappa, Tova Mozards pappa och en målning som hänger i Anders Widoffs ateljé. De är alla fantastiska verk som haft stor betydelse men som är okända för en bredare publik.

Jag har talat med några andra konstnärer också för att undersöka om de har verk med motsvarande betydelse och fått fantastiska svar. Så här skriver Po Hagström:

Om byn som inte brydde sig om konst, och om konstnären som målade ändå.

Paul Cseplö kom till Jämtland som barn när hans familj flydde undan kriget i Ungern. Han fascinerades av det nya landskapet och snart började han måla. Att folk i trakten misstrodde konst påverkade honom inte och när jag växte upp var Paul byns enda konstnär.Man värderar fortfarande inte konst i vår by. Men Pauls svar på att ingen vill betala för kultur var att han målade ändå. Numera finns Pauls måleri i vartannat hem i byn. Det finns i pizzerian, i båthus, på husbilar och på ålderdomshemmet. Han har målat scenen på hembygdsgården, fonden till dansbanan och de stora salarna i gamla skolan. Han fick nästan aldrig betalt och bara sällan ville någon ersätta honom för färgen. Ibland visades han inte ens tacksamhet.

Paul fortsatte måla hela livet. När jag besökte honom på sjukhuset under hans sista tid stod han med dropp i armen och målade en skogstjärn på sjukhusväggen. Åren innan hade både hans mamma och ena bror dött i leukemi och själv hade han kämpat mot cancer i flera år. Pappa blev ledsen när Pauls förestående död kom på tal, men Paul bara skrattade: ”Var inte ledsen, du kan väl följa med?” Enligt Paul försvinner ingenting, det bara övergår i något nytt.

2008 dog Paul i leukemi. Han var en av de bästa människor jag någonsin mött. Och även om han har rätt i att inget någonsin försvinner, så är världen sämre nu när han lämnat oss.

Den mest intressanta fråga man kan ställa om konst, är vad den gör. Pauls konst har förändrat ett samhälle. Hans gärning har gjort det omöjligt att vistas i min by utan att man konfronteras med konst. Kan de som bor där undgå att påverkas av detta? Jag vet inte. Tycker jag att de förtjänar all denna konst? Absolut inte. Men Paul tvivlade aldrig på konstens värde eller på styrkan i dess närvaro. Och hans val att sprida konst är en ständigt närvarande position när jag själv agerar som konstnär/curator.

 

Anne:

Forandre verden, du, ja hvorfor ikke? På mange måter er det det disse verkene allerede har gjort. De har sådd frø hos kunstnerne og vært med å påvirke deres kunstnerskap. Og jeg er enig, la oss legge til side rammene vi vanligvis opererer innenfor. Hva vil det for eksempel si å lage en utstillingssituasjon, mer enn en utstilling? Jeg tror at ved å skape en situasjon mer enn en utstilling så åpnes det opp for relasjoner og møter på en annen måte enn i en utstilling. Og da snakker jeg ikke nødvendigvis om sosiale situasjoner, men om situasjoner mellom verk og betrakter. For vi inviterer inn i et dokumentasjonsrom, et rom der vi gjennom eksempler dokumenterer og anerkjenner de private møtene som har oppstått med arbeidene vi viser. Dette er ikke opphøyde verk som er verdenskjent, og vi vil kanskje heller ikke at de skal bli det? Det er verk som neste ingen kan vite hvordan ser ut før de ser dem i denne situasjonen. Jeg sier nesten, for det er klart at de er uhyre velkjent for noen. Og det er vel litt i den retningen jeg vil ta oss. Jeg vil se på verkene og verdsette dem for det de er i utstillingsrommet, men så vil jeg bevege meg videre og tenke over ting som vanligvis ikke blir diskutert i den vante rammen. For eksempel kan jeg nærme meg ordet inspirasjon. Eller så kan vi, som historien over til Po indikerer; påstå at disse verkene skaper holdninger eller alternativer vi ikke ser så mange andre steder i samfunnet enn i kunsten. Den målløse, i ordets begge betydninger, aktiviteten. Målløs både i ikkeverbal form, men også målløs som i retningsløs.

Du skal jo ut på landet med kunstneren Ellen Jakobsson Strømsøs far om noen dager, for å dokumentere og ta med deg hennes bidrag til denne kabalen. Og når jeg hører hennes beskrivelse av sin egen far så forstår jeg mer av hvem hun er, og hvorfor hun skaper slik hun gjør. Historien om ham som medlem i Stockholms Konstråd der han konsekvent anbefaler den unge kvinnelige kunstneren med kortes cv til kunst i offentlig rom-oppdrag uttrykker en holdning til samfunnet vi kan se i hans datters arbeid. Hvis man skal bruke en lignelse, som vi begge liker så godt, så skaper vi et med denne utstillingssituasjonen slags back stage som krysser både tid og rom.

 

Linus:

Jag har alltmer kommit att tänka på de enskilda verken som ett subjekt. Urvalskriteriet blir ett interpersonellt perspektiv, som om jag stod i relation till ett objekt i betydelsen individ snarare än konstobjekt. Det är ett ställningstagande som drivet till sin spets strävar efter att underminera diskursiva och rationella positioner men som också innebär att vi tar steget närmare det Sådantvarande som Huxley talar om.

Både den institutionella och ekonomiska logiken i konstvärden fungerar ut-ifrån track record och idéen om konstnärens oeuvre. Det är alltså det som reglerar värde, både i ekonomiska termer och i form av betydelse. Värde-skapandet regleras genom en rad mekanismer som vi känner igen som den omgivande texten. Kritik, reproduktioner och vår egen kommunikation, exempelvis texter som den här, som du just läser hjälper till att upprätthålla en given ordning.

När jag säger ”förändra världen” menar jag att vi har verktygen att förändra den ”situation” vi skapar.  Det gör vi genom att sammanställa den här ut-ställningen enligt en princip som lika lite som Ellen Jakobsson Strømsøs far tar hänsyn till längden på en eller annan CV. Anders Widoff skriver: Millan och jag måste någon gång ha vandrat i samma dröm. Hur ska jag annars förklara att målningen väcker så många minnen? Dessutom tycker jag om att målningen tycks växa fram som fukt och mögel ur underlaget. Den framstår närmast som omålad.

 

Anne:

Det er derfor det er viktig å møte verkene. Møte dem og finne ut hvordan de påvirker, om de påvirker, og deretter prøve å beskrive dette møtet. Slik kan vi være med på å skape noe nytt. En ny tenkning rundt kunst. Og en ny holdning til det som tidligere ikke er vist. Det er også noe den institusjonelle og økonomiske kunstverden du beskriver over har måtte føle på i denne globaliserte verden. For like lite som vi har kjente verktøy å bruke for å plassere disse verkene inn i det institusjonelle, kan vi bruke våre verktøy på kunst og visuelle uttrykk fra andre deler av verden uten kanskje å overgripe oss. Det å la kunst få eksistere alene en liten stund, uten dette vurderende ”systemet” rundt er en befriende tanke. Og jeg tror nødvendig. For det er ikke vår oppgave å opphøye samtiden i det samtiden skjer. Vi kan ikke skape et kart over et terreng som ikke finnes enda, vi kan i beste fall lage en værvarsling. Og jeg vender igjen til utstillingen kontra utstillingssituasjonen. Det handler kanskje ikke om å forandre verden som vi allerede kjenner, så mye som det kan handle om å forandre bevisstheten om den verden som er i ferd med å komme. Bevisstheten om rammen til kunstverket, i det her tilfellet.

Linus:

Jag tänker mig utställningssituationen i det här fallet som ett besök hos en kär vän, när man sitter vid köksbordet, i soffan eller på sängkanten och talar förtroeligt om saker. Gemensamma upplevelser och delade hemligheter. Kanske nuddar man vid varrandras händer. Mikael Lundberg förklarar relationen till det venizianska kvinnoporträttet utan omsvep:

den e köpt i venedig i slutet av 80-talet då katrin o jag bodde där i 5 år, där vi oxå gifte oss, jag såg den i en restaurerares fönster o köpte den, jag ville ha den då den representerade både katrin o venedig, 2 faktorer som har haft en fantastisk betydelse på mig o min konst.

Det är en redogörelse befriad från retoriska figurer, akademiska alibin och ängslan. Det är förklaringen till varför det är ett verk som betyder något och det är förklaringen till varför det är med i vår utställning.

 

Anne:

Det får meg til å tenke på forskjellen mellom å interagere og holde kontakt. Det er veldig lett å holde kontakt gjennom noe som erstatter samtalen som format, nudge, kudos, sms. Alle tre former for oppmerksomhet er hyggelige, men de kan aldri helt erstatte det som er en samtale. Allikevel så vet vi at man ikke alltid trenger å være i nærheten av den man samtaler med. Tønnes Omdals maleri som har hengt hjemme hos besteforeldrene til Sveinung Rudjord Unneland, for eksempel, har talt i stillhet og fra fortiden i mange år allerede. Og fortsetter å tale, både til oss og til Sveinung. Verket har hatt stor betydning for familien. Sveinung skriver:

Tønnes Omdal (1920-80) virket hele sitt liv fra Lista, med unntak fra studieårene ved SHKS og Statens kunstakademiet i Oslo. På Lista drev han et lite småbruk ved siden av livet som kunstmaler. Kunstverket på denne utstillingssituasjonen eies av mine besteforeldre og har sin faste plass over sofaen i stuen deres. Mormor har mange ganger fortalt at Omdal selv mente at det var det beste bildet han noen gang hadde malt. Jeg har ofte lurt på om dette var noe han sa til alle som ønsket å kjøpe av han, eller om dette bildet var i særklasse. Bildet skildrer et værhardt landskap, slik jeg kjenner det fra Lista der jeg selv vokste opp. Som barn kunne jeg verken se hva bildet forestilte eller skjønne hvorfor det skulle være så bra.

Jeg syntes ofte det er vanskelig å tro på kunsten. Kanskje er vanskene lik den tvilen jeg en gang hadde om at kaotiske fargeflater kunne forestille et landskap. Når jeg ser på bildet i dag unders jeg over at noe så hverdagslig som en skiftende himmel over et landskap også gir så mye mer. Det er som om dette naturstudiet fra 70-tallet skildrer noe helt annet, som tomheten etter timer foran tv eller maktesløsheten etter femten millioner treff på internett. Og jeg som trodde jeg måtte lage en støyende multimediainstallasjon!

 

Linus:

Det är en fråga om avgörande ögonblick och kanske en psykoanalytisk process. Det är en samling av referenspunkter och informella historiska objekt som har format individer. Jag avslutar med Tova Mozards text om verket som gett namn åt det här projektet. Hon skriver:

Konstverket som jag har valt att ge titeln ”Dig it” är en gammal spade där texten DIG IT står skrivet med silverfärg på bladet.

Verket är gjort någon gång på åttitalet av min far Lars Westin. Lars föddes 1955 i Ystad och dog 1993 i Thailand. Man fann honom på ett hotellrum och de vaga och hafsigt skrivna obduktionspappren nämner hjärtstillestånd till följd av överdos som dödsorsak.  

Lars var konstnär fast saknade högskoleutbildning och fick aldrig någon egentlig karriär. Han gick konstlinjen på Östra Grevie 1973-1975 och målade, tecknade gjorde collage och tillverkade objekt. Romantiken, surrealismen, symbolismen, Arnold Böcklin och konsthantverk intresserade honom.

Att återanvända saker var något magiskt för honom, han sa att det var viktigt att omge sig med ting som var förankrad i någons själ att det gav en slags kontakt. Han samlade på människohår, ädelstenar, skrot, kedjor, tyger och leksaker, dessa sattes ihop till schamanliknande objekt, tredimensionella bilder eller användes för att utsmycka lampor, speglar och mattor. Han pratade om konsten i att få “saker att lysa” och intresserade sig för det ockulta. Konsten skulle vara ett tillstånd snarare än något fixerat.

Han var den sortens konstnär som påstod sig inte tåla dagens ljus utan helst satt uppe hela nätterna och målade lyssnades på Captain Beefheart och Greatful Dead. Han älskade lukten av oljefärg och lösningsmedel.

När jag var liten och hälsade på pappa nere i Lund brukade vi sitta på golvet i hans lilla tvåa och lyssna på Elvis Presley och rita. Man fick rita direkt på hans orientaliska matta och enligt honom var det ett sätt att ingå i en kommunikation med all den symbolik som fanns invävt i mattorna. Jag kommer ihåg hur lyxigt det kändes att få rita med hans silver och guld pennor, man fick pumpa fram bläcket genom att trycka pennspetsen mot pappret tills det rann ut i en metallic skimrande pöl. Efter Lars död ärvde jag mycket av hans saker och däribland fanns spaden, jag var tretton år då och kommer ihåg att jag tyckte spaden var cool och att jag hade den i mitt rum. Den har hängt med sen dess.

Vad som gör spaden så bra är dess enkelhet i form och utförande, en ready made med humor. Jag tycker mig även se hans cyniska världsåskådning och svarta humor speglat i den. Lars pratade mycket om döden och processen dit, för mig symboliserar spaden arbetet som det innebär att leva. Att gräva där man står eller gräva sin egen grav, det är frågan.